Det här med hundar är mitt liv. Jag verkligen lever för att få hålla på med hundar och det har avspeglat sig på antalet fyrbenta som jag delar hem med, men idag förändrades det.

Det var idag som jag skulle lämna ifrån mig Tikka, den minsta och sötaste Griffen som jag delat mitt liv med i två och ett halvt år. Som jag berättat förr så flyttar hon till Skåne.

Men det var inte enkelt vill jag säga.

Jag har mina hundar som familjemedlemmar, kanske inte som barn men ändå väldigt nära.

Hon hade en egenhet, älska att bli buren på. Redan som liten så skulle hon helst vara i vårat knä, hon somnade där och sedan la vi henne hos nån av hundarna som fortsatte förse henne med värme, men så fort hon vaknat ville hon upp i knät igen. Hon ville vara med och se vad man gjorde ena minuten, för att sen bara försvinna och hitta på nått eget spännande.

Men i morse körde jag henne till Valbo där hon blev hämtad för en längre bilfärd söderut.

Min älskade Tikka

Livet känns tomt nu när hon inte kommer och vill upp i knät, hennes matskål är borta och hennes koppel hänger inte kvar. När jag matade till middagen blev det bara 3 "varsågod".

Jag vet att hon kommer att få det bra och jag ska hälsa på henne i höst när det gått en tid och hon har fått bott in sig lite, men just nu känns det tomt, otroligt tomt.

Det här med tårar är underligt, det verkar som om kroppen har hur många som helst. Det blev för svårt att åka raka vägen hem i morse efter avlämnandet, så jag stannade på en bussficka och grät floder. Jag är rädd för att vid nästa service kommer verkstan och påpeka den enorma vattenskada som jag anar på förarsidan, hoppas den hinner torka upp. Jag är inte rädd för att visa känslor, men sorg och saknad är så personliga att det nästan krävs av en att man ska sköta det snyggt och inte lipa offentligt, men jag kunde inte hjälpa att tårarna rann ner för mina kinder när jag flyttade över henne från min bil till nästa.

Jag älskar henne så mycket och jag kommer att sakna henne.

Nu får det räcka

Hej