Jag ser mig själv som en glad och framåt människa. Allt jag begär av min omgivning är att vi ska behandla varandra med respekt. Och jag hoppas att mina nära och kära kan vittna om att jag gör mitt bästa för att hjälpa andra om jag kan, och finnas för dom om dom skulle behöva mig.

För många år sen så var en man som jag kände mycket elak emot mig. Han missbrukade mitt förtroende för honom och utnyttjade mig grovt. Innan han var klar så hade han slagit mig gul och blå, men den värsta smärtan var ändå att jag inte kunde lita på mitt omdöme.

Men som den person jag är så tog det inte så lång tid innan jag rest mig och kunde titta tillbaka på situationen med andra ögon och säga till mig själv: Du gjorde inget fel. Du har inget ansvar i det som hände. Du kunde inte ha vetat.

Jag kan inte svara på varför jag kunde ta mig vidare utan att se mig själv som ett offer. Jag antar att min bild av verkligheten var en annan än den som han var på väg att lära mig. Men visst har det på ett sätt förändrat mig.

Istället för att bli rädd och tillbakadragen så möter jag alla i min väg med possitiv energi och spelar på deras godhet, hur liten den än är. Jag vill att alla ska se mig som en tjej som älskar livet och som gör vad jag kan för att leva det fullt ut. Och kanske kan de göra att man inte väljer att vara elak mot mig.

Men jag vet också att om det skulle hända igen så kommer vi inte både ut ur situationen med livet i behåll.

Anledningen till att jag berättar detta är för det som hänt i Norge.

I morse såg jag en professor i psykologi säga att gärningsmannen har haft en mycket svår barndom och det skulle vara en ursäkt till hans handlade, men jag vill inte hålla med om det.

Som jag skrev i rubriken: DIn barndom är ingen ursäkt för ditt vuxna handlande.

Visst finns det händelser som kan forma dig till ett monster, men jag har mycket svårt att tänka mig att ens människosyn skulle bli så totalt rubbad att man kan rättfärdiga dödandet av över 90 personer som inte hade en chans att försvara sig.

Det river i mitt hjärta när jag tänker på den skräck och fruktan som dessa människor tvingades känna innan dom lämnade jordelivet. Dom hade inte en chans att påverka utgången av händelsen.

En annan människa gav sig själv rätten att avsluta så många unga, sprudlande liv.

Mer fel än så kan det aldrig bli i min värld.

För att försöka komma vidare i livet så har jag tagit lite kort på hundarna.

Se och njut

   Tikka ligger och väljer ut vem som ska få henne i hasorna ett par vändor runt gårn.

   Det blev den gamla Labben som fick skaka lite på fläsket. Men eftersom hon inte säger till den lilla odågan så får hon fortsätta springa.

  Rocky är så inne i sitt betande att han inte ens märkte att Tikka först kastade sig över hans ben för att få honom att springa, men när reationen uteblev så fick hon välja någon annan.

Nu ska vi strax fara till mor med man för lite fika.

Hej