Så var det då vardagen efter massakern. En hel nation har fått en ordentlig omskakning och nu måste man fortsätta leva med såren, som så småningom blir till ärr på insidan.

Jag satt och funderade i morse på hur långt jag själv kommer att komma i livet innan det tar slut. Ingen av oss vet när klockan tickat färdigt och jag funderar inte på det så ofta. Men visst kommer tanken när flera unga människor gått bort hastigt.

Eftersom jag själv gjort valet att inte skaffa barn så kommer jag inte lämna någon liten efter mig. Om jag haft turen att få spendera mitt liv med någon annan så hoppas jag att vi levt ett liv som han kan se tilbaka på och minnas mig med ljusa minnen. Men en sak vill jag, och det är att jag inte har några hundar som jag lämnar efter mig. Någon skulle få ta hand om dom och jag skulle inte få frid i själen om dom inte kom till snälla människor.

Men vi får väl hoppas att det är mycket lång tid tills dess.

I förmiddags ringde älskllingen hem från jobbet och ville ha nummret till tandläkaren. Han har haft problem med en tand en längre tid och nu insåg han att det inte blir bättre utan att göra ett besök på folktandvården.

Som den snälla sambon jag är så körde jag han dit och fanns kvar när han var färdig. Han fick tanden utdragen och nu har bedövningen släppt men han har inte ont.

I går var vi till mor med man och fikade lite. Meddans vi satt där så kom beskedet att min morbror åkt med ambulans till Akademiska för smärtor i bröstet.

Som tur va så var det falskt alarm och han fick senare komma hem. Men man hinner tänka så mycket och han är en människa som jag tycker väldigt mycket om och jag vill ha honom här en bra stund till.

Nu ska jag ta plats brevid min trötte älskling och zappa lite på burken.

Hej