Jag tar mig fram i livet på ett ganska snyggt sätt tycker jag själv, jag ljuger inte och jag baktalar inte, men ändå så vill världen mig illa. Den senaste veckan har flera jag litat på visat sig vara riktiga skitstövlar.

Det svåra i sånna situationer är att även om det är jag som blir sviken och sårad så går den andre vidare i livet utan att titta bakåt på eländet han skapat. Så där står man med ilska, vrede och gråt stigande i halsen. Oräddvist tycker jag.

Vad är det som saknas hos folk som inte förstår att andra kan må väldigt dåligt av svek och förräderi? Varför vill man få den andre att må så dåligt?

Mitt råd till er alla där ute: Tänk på vad ni gör mot varandra, det är så lätt att skaffa ovänner men svårt att få riktiga vänner.

Den senaste veckan har lärt mig att aldrig ställa upp för dessa människor igen. Det enda straffet jag kan ge dom är att inte finnas för dom eftersom dom inte finns för mig. Jag tänker se om MITT hus först och om vissa inte gillar det så skiter väl jag i det. Det är inte jag som skapat situationen, men jag tvingas leva med konsekvenserna.

Jobbet på Arlanda går vidare, men jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag lärt mig alla flygplansmodeller och hur mycket som rymms i vingarna.

Min handledare/lärare är helt underbar. Vi har så kul ihop och hans humor är precis som min, ganska galen.

Han gör som en lärare ska göra genom att låta mig göra för att kunna lära mig. Han övervakar mig noga men det är det som är tryggheten för mig, gör jag fel så stoppar han mig. Hela tiden kommer han med frågor och jag känner ingen press utan kan jag inte så förklarar han så jag förstår.

Jag tror att jag kommer att trivas bra på Arlanda.

Nu är det lite ledigt innan jag ska jobba i Gävle i helgen, sen blir det Arlanda igen onsdag och torsdag nästa vecka. Det är kul när det rullar på.

Mer kaffe till folket, mig

Hej