Ja jag tänkte först inte blogga om detta men sen tänkte jag så här: eftersom jag är för feg för att säga det direkt till cheferna så kanske dom läser det här. Men så ska jag vara ärlig och säga att jag är rädd för att det kan bli problem för mig, men om vi alla är rädda så kommer det aldrig ut.

Jag tycker inte att vi på mitt jobb får dom förutsättningarna vi behöver för att kunna göra ett bra jobb. Men ändå jobbar vi arslena av oss för att hinna när det redan på förhand var en omöjlig uppgift. Jag är av den gamla skolan som lärde oss att slutföra det vi påbörjat och alltid göra ditt bästa på jobbet, men jag vill inte ens gå dit när jag ser vilka krav som ställs på oss. Om jag är hos en person och någon annan larmar så måste jag släppa det jag har för händerna och rusa dit, det kan var på liv eller död och om jag är en bit bort och måste ta bilen så utsätter jag mig och mina medtrafikanter för fara eftersom jag blir stressad.

Nej jag skulle vilja veta vad facket tycker och tänker men eftersom vi aldrig kan strejka så är det ingen som lyssnar.

När den dagen kommer när mina eller Daniels föräldrar sitter med hemtjänst eller bor på hemmet så kommer jag att ha klippkort på kommunhuset med klagomål. Alla ni som arbetar inom vård och omsorg gör så gott ni kan det vet vi alla, det är beslutsfattarna som inte förstår att en människa måste få ta tid och man måste se till det dagliga behovet och då måste det finnas dom som kan och framförallt vill jobba. Men jag kommer som sagt vara den mest hatade anhörig som någonsin satt sin fot på kommunhuset, det lovar jag.

Jo jag söker andra jobb och hoppas att det snart ska ge utdelning för så här vill jag inte ha det.

Hej